Tiden går

Det är skrämmande vad fort tiden går! Nästa vecka är lilleman (som numera har ett namn, Valgot för den som inte vet) en månad gammal. Jag kan inte fatta att det snart gått en månad sen de "hemska" timmarna på förlossningen innan han kom.

Vattnet gick i alla fall vid 6 på morgonen den 6/1 eller det sipprade lite. Jag hade misstänkt att det skulle hända något kvällen innan då jag hade blodiga flytningar då. (Ursäkta känsliga läsare) Så jag var förberedd på att det skulle sätta igång inom ett par dagar i alla fall.

Efter att det kommit lite vätska ringde jag förlossningen och förklarade hur det var. Dom sa åt mig att avvakta en timme för att se om det var vattnet eller inte. Jag blev inte mycket klokare på den timmen så dom tyckte att vi skulle komma in och kolla för att sedan åka hem igen om det inte var något konstigt. Jag kände inte några direkta värkar där tidigt på morgonen, men jag kände att det var på gång. I alla fall så skulle vi åka in på förlossningen efter vi gjort oss i ordning och ätit frukost och så. Vi tog det lugnt , åt frukost, klädde oss, packade det sista att ta med i BB-väskan och så. Astrid hade sovit hos farmor och farfar eftersom jag och Dennis åt ute kvällen innan. Så vi gick över med Tyra och sa hej till Astrid och så innan vi åkte in på förlossningen.

Vid 8.30 började värkarna tillta lite och göra lite ondare, men det kändes fortfarande inte så farligt. Klockan hann bli 9.30 innan vi kom oss iväg och värkarna blev fler och intensivare. Påväg in till BB hade jag fyra värkar och det tar en kvart ungefär att åka. Väl inne på förlossningen fick vi ett rum och dom startade ctg apparaten för att se värkarna. Det var som att dom inte riktigt tog mig på allvar att jag hade så ont som jag hade, men nu hade värkarna verkligen kommit igång och var täta. Jag satt med ctg-kurvan ett tag, vet inte hur länge, men max en timme tror jag. Sen fick jag lägga mig i sängen då dom skulle kolla hur mycket jag var öppen. Jag tror att det var vid elva tiden och då var jag helt öppen. Jag började med lustgas och allt flöt på rätt bra förutom att bebisen fortfarande låg högt upp i kanalen. Efter att ha kämpat en timme bestämde sig barnmorskorna för att kontakta läkare som ev skulle ta sugklocka då hjärtljuden gick ner och han verkade sitta fast. Sugklocka blev det (det kändes ungefär som att tre armar trycktes in i mig på samma gång, en fruktansvärd smärta alltså) och han föddes 22 min över 12. Känslan när han kom ut är obeskrivlig, så fantastiskt efter allt det onda.

De gick iväg med lillen för att se så att han mådde bra, men kom snabbt tillbaka och la honom på min mage. Så underbart! Vi satt och beundrade vårt mästerverk länge, fick fika och allt det där som hör till. Nu är det snart en hel månad sen, galet!

Näe nu ska jag sova.. I morgon ska hjärtat på storasyster kollas och jag är lite nervös. Det var längesen vi kollade! Hoppas det ser bra ut! Håll tummarna mina vänner!

Kram