Efter fem nätter på intensiven fick Astrid alltså flytta ner till övervakningssalen på hjärtavdelningen.
Det var verkligen ett steg i rätt riktning.
Astrid i sin säng nere på hjärtavdelningen
På övervakningssalen var det hela tiden personal som hade kolla på syresättningen, puls och EKG. Ungefär som i Umeå. Hon hade fortfarande lite behov av syrgas efter operationen.
Hon blev av med en massa slangar och det innebar att vi kunde hålla i henne igen.
Mamma och dotter
Vi hade inte kunnat hålla henne sen efter operationen, så det var fantastisk att få göra det igen.
Lilla familjen
Hon kunde senare på dagen också börja amma lite smått igen.
Tratten som ni ser hänga ner från min axel var extra syrgas till Astrid.
På torsdag innan vi ens hade hunnit hälsa på Astrid (Vi bodde på Ronald huset)
Ringde dom från övervakningssalen och sa att vi skulle få flytta till eget rum.
Allt gick så fort och vi kunde inte fatta att det gick så bra för henne att hon inte behövde övervakning av sköterskor under natten eller ständigt under dagen över huvudtaget.
Det var bara att ta sitt pick och pack och bosätta sig i ett eget rum på avdelningen.
Vårt egna rum
Jag försöker trösta en ledsen Astrid
Vi hade det om jag ska vara ärlig väldigt jobbigt första dagen på eget rum. Astrid hade väldigt ont och började gråta så fort hon tappade nappen och skakade i hela kroppen.
Vi fick till slut kalla på en sköterska och ge henne lite smärtlindring.
Hon hade fortfarande en hel del sladdar kvar och allt blev som ett projekt så fort vi skulle göra något.
Det var ingen struktur på något och det var inte bara att lyfta henne när hon var ledsen.
Vi höll nästan på bryta ihop.
På fredagen en vecka efter operationen kom kirurgen som opererat Astrid in och hälsade på oss.
Han skulle på semester på måndagen så han ville kolla hur vi hade det och säga hej då.
Vi pratade lite om framtiden och han sa att det nödvändigtvis inte behövdes några operationer i framtiden, som det såg ut nu.
Vi frågade lite om alla sladdar hon hade kvar, hur länge de skulle sitta och så.
Han berättade att pacemaker elektroderna (hon hade en pacemaker som gick in och hjälpte till när hon fick lägre puls än 120.) brukar tas bort dagen innan hemfärd.
Och att vi kunde ta bort EKG-mätaren och lite sånt.
Senare på dagen kom en sköterska och plockade bort EKG-mätaren, samt apparaten som pacemakern satt i. Hon fick endast kvar två "bollar" på magen, CVK, sond och poxmätare.
Vi fick också ett glädjande besked av henne att dom planerade att ta bort elektroderna till pacemakern på söndagen. Vilket betydde att vi skulle få åka hem snart.
Allt som kändes jobbigt dagen innan var som bortblåst.
Astrid firade sin 1 månads dag med att bajsa på mig
Efter fredagens glada besked så svävade vi nästan på moln under helgen.
Vi såg ett slut på sjukhusvistelsen och kunde komma igenom helgen utan några problem när vi visste att det inte var länge kvar.
Under lördagen fick vi ta med oss Astrid ut på promenad och allt kändes helt fantastiskt!
Astrid med endast sonden kvar
På söndagen tog dom bort alla sladdar förutom sonden, så vi kunde hantera Astrid på ett sätt vi aldrig kunnat innan. Inte ens i Umeå.
Pappa myser med Astrid
Mamma myser med Astrid
På måndagen gjordes en sista ultraljudsundersökning på Astrid och allt såg så bra ut som det kunde och vi fick ett klart besked att vi kunde åka hem.
På kvällen fick Astrid sova med oss uppe på Ronald huset och förutom att hon hade magknip så gick allt väldigt bra. Vi bokade flyg till Umeå som gick vid 7 på tisdag morgon.
Rummet på Ronald Mc Donald huset
Astrid och hennes hjärtekatt
När vi blev utskrivna från sjukhuset fick Astrid med sig en hjärtekatt hem.
Pappa och Astrid väntar på att få stiga på flyget
Mamma och Astrid på flyget
Flygresan hem gick alldeles utmärkt, Astrid sov hela vägen.
När vi kom fram till Umeå fick vi gå till barnhjärtmottagningen för undersökning innan vi kunde bli hämtade av morbror Simon och påbörja våran resan mot Örnsköldsvik.
Ingen hemma visste att vi skulle komma och det var en underbar känsla att komma hem och se deras miner. Bäst var nog Sanna som nästan började gråta av glädje när hon fick se oss.
Sen den 26 juli har vi varit hemma och har endast varit på kontroller två gånger.
Nästa är i början av Oktober och Astrid mår som vilken bebis som helst.
Just under sjukhustiden var det jättejobbigt och det kändes som att vi aldrig skulle få komma hem.
Nu efteråt känns det helt ofattbart det vi har varit med om.
Det har varit väldigt lärorikt och vi kommer aldrig mer att ta något för givet.
Man ska vara glad att man kan få barn, men man ska inte ta det för givet.
Det går nästan alltid bra och även om man får ett så hemskt besked som hjärtfel så finns det duktiga läkare i vårat land som nästan kan göra vad som helst.
Vi är glad att vi bor i Sverige med den teknik och framgång som finns inom sjukvården.
Vi kommer för evigt stå i tacksamhetsskulld till kirurgen som lagade Astrids hjärta och till all personal som tagit väl hand om henne.
Vi har träffat vissa nötter till sköterskor som inte borde få jobba med det dom gör, men överlag så har dom flesta varit fantastiska!
Så nu har ni fått ta del av våran resa, det finns mycket mer att berätta egentligen och många fler bilder på vår lilla tjej att visa.
Jag hoppas ni fått en bra inblick i vår sjukhustid och kanske lite mer förståelse i vad vi gått igenom.
Jag vill inte att ni ska tycka synd om oss, det är inte därför jag skrivit allt. Utan bara att ni ska få ta del av det. Jag vill att alla ska behandla Astrid som en vanlig bebis och så småningom som ett vanligt barn.
Det är inget fel på henne, hon har bara haft en lite tuffare start en vissa andra små bebisar.
Vi är som sagt väldigt tacksamma att Astrid lever idag.
