Skit också

Igår morse var humöret på topp, bara ett ultraljud från att komma hem. En vecka efter operationen. Då visar det sig att en klaff läcker så mycket att vi måste vänta tills kirurgerna kollat på det och det finns en plan för vad som komma skall. 

Humöret sjönk till botten och tankarna flög iväg. Måste hon opereras igen?! Nu?! Hon har ju precis piggat på sig och nästan blivit sig själv. 

Riktigt så illa var det inte..  Vi får åka hem idag, men ska tillbaka på återbesök om 4-6 veckor för att se om det läcker lika mycket.. Utifrån det ska vi sedan gå vidare.. Det som känns surt är att dom råkade skada klaffen under denna operation. Jag klandrar såklart inte kirurgen som gjorde ett fantastisk jobb med vår tjej.. Det känns bara surt! Det som är konstigt är att hon inte är påverkad av det.. Det borde man sett nu.. 

Det kan bli bättre, så nu hoppas vi verkligen på det! Jag vill inte vara med om det här igen. Det är inte kul när ens dotter skriker att hon vill åka hem, att hon vill ha hjälp eller bara gråter av panik när dom ska göra något.. Det tär på en.. Nu är jag lite gnällig, men jag tycker faktiskt synd om oss, synd om Astrid! 

Min fina, älskade, underbara dotter kan väl få slippa fler operationer? Snälla?! Snälla?!

Det här är inte kul!  😔