Inget samtal

God morgon!

Operationen igår tog ungefär 12 timmar.  Ca en timme kortare än förra året.
Kirurgen ringde vid 19.40 och då höll hans kollegor på att sy ihop vår plutt. Han berättade att han hade fått bort det värsta av förträngningarna, men att han inte kunnat ta bort allt vid den förträngning som sitter vid hjärtklaffen.

Astrid har haft en förträngning alldeles nedanför klaffen i aorta, där kunde han som sagt skrapa bort det mesta som gjorde det trångt, men inte allt. Det innebär att det kan behövas en till operation i framtiden om det blir för trångt. Just nu är det inte för trångt. Om det blir en ny operation blir det en mycket mer avancerad och riskfylld sådan. Så vi ber till Gud att det ska visa sig bli bättre och växa som det ska för att slippa en op. Det kommer bli regelbundna kontroller ett bra tag framöver!

Den andra förträngningen satt precis nedanför den lapp i aortabågen som sattes dit vid förra op. (Tror jag) För att få bort den förträngningen gick kirurgen in genom vänster sida och tog helt "enkelt" bort det trånga området. Han sa innan att han hoppades på att det skulle gå att sy ihop aorta utan att sätta en lapp, men det gick inte då aorta redan är kortare från förra op. Så det blev en lapp..

Det är väl ungefär vad dom har gjort, som jag har fattat det.. Finns risk att jag ljugit någonstans.. Såklart inte med flit.

När jag läser igenom min text så låter det inte så avancerat, men det var det ju bevisligen då det tog 12 timmar. Förträngningarna var ärrvävnad från förra op.

Det var ett försök att få er att förstå vad kirurgen gjort. Det kan hända att jag förklarar om i fall att jag snappat upp något mer.

Så till inläggets rubrik.. Igårkväll åkte vi bort till sjukhuset för att träffa Astrid. Hon var fortfarande sövd och skulle vara det hela natten. Hon ska ev få vakna idag på förmiddagen. Hon såg fridfull ut trots sina slangar och grejer. Det kändes som att hon hade fler slangar förra gången, men det beror väl på att hon var 24 cm kortare och vägde 7,4 kg mindre. Kirurgen kom in för att prata med oss igen och han är så fruktansvärt duktig på det han gör. Det går inte att förstå vilket jobb han gör varje dag. Han räddar liksom små liv varje dag. Han är min idol som jag sagt förut. Efter vi pratat med honom kändes allt mycket bättre. Han försöker alltid tala om att än är det inte över, mycket kan hända under första tiden efter op och det är sant, men på något sätt blev vi lugnare av honom ändå. Han tyckte att vi skulle sova och sa att om det händer något som dom inte förväntat sig, så ringer dom..Inget samtal har kommit in än..

Snart ska vi äta frukost och sedan bege oss mot sjukhuset för att träffa vår älskade dotter.

Tack än en gång för allt stöd!