söndag 22 januari 2012

Det är nästintill jobbigt att man blir så kär i sitt barn.
Allting handlar om dom.. och sen oron för att något ska hända gör sig påmind hela tiden.
Även om Astrid skulle fötts utan hjärtfel hade jag varit lika orolig för henne.
Jag har sedan hon opererats nästan inte tänkt på att hon har blivit det och inte alls på att hon har hjärtfel.
Vi märker som sagt inget på henne alls.. Hon är (tror jag) som vilken bebis som helst.
Nu när vi fått veta om förträngningarna tänker jag på det hela tiden (nästan)
Är rädd att det ska hända henne något.
Läkaren sa i alla fall att det inte skulle bli något över en timme eller en natt.
Vi kommer märka successivt på henne om hon blir dålig.
Sluta äta, sova dåligt osv..
Hoppas det aldrig händer.. Jag önskar ofta att allt bara varit en dröm och att förträngningarna inte alls finns där nästa gång vi ska kolla.. Men så är inte fallet..

Nu vill jag veta vad som komma skall, att Göteborg hör av sig och säger si eller så.
Det skönaste skulle vara att få åka dit och göra en ordentlig undersökning och se vad som måste göras.
Jag skulle gärna vilja att dom gör något innan det blir sämre..
Det verkar inte fungera så.. Det finns väl så många akuta fall där ute som måste tas om hand innan dom åtgärdar ett fel på någon som mår bra! Det förstår jag ju såklart.. men det känns fel att vänta tills det är akut.. Särskilt om det kan medföra andra fel!
Som i Astrids fall, så kan hjärtat förstoras när det troligen måste jobba hårdare för att få ut tillräckligt med syre i kroppen. Usch, man är så maktlös..
Jag vill bara att allt ska vara bra och att vi bara ska behöva gå på årliga kontroller och konstatera att det ser  ut som det ska.. Hoppas vi kommer dit en dag!

Sen är det märkligt att jag helt plötsligt har börjat tänka på plötslig spädbarnsdöd.
Hon har passerat halvåret och det är då inte alls lika vanligt..
Usch, vill inte tänka på det..

Snart kommer förhoppningsvis Dennis hem igen.. Man hinner tänka så mycket när man är själv!

Men inget ska få hända min lilla prinsessa!

Sötnos med snuttis på huvudet

1 kommentar:

  1. Tyvärr får man ju vänta på åtgärd när man mår bra. Men jag förstår din oro! Ni kommer att komma till stadiet med kontroll varje år, eller kanske till och med vart 5:e år :)
    Styrkekram

    SvaraRadera